Så har jag avnjutit Source Code av Ben Ripley (som egentligen inte har skrivit många eller särskilt uppmärksammade alster) och i regi av Duncan Jones (som även regisserat bland annat Moon — som jag ännu inte sett, men som jag avser att se och som jag vet har bra rykte om sig).

Det är inte ofta jag kan säga det om scififilmer — tyvärr — men vad gäller den här går det: Det är en intelligent film. Vad skönt det känns att kunna få använda de orden om en film och i synnerhet om en scififilm (för jösses — vad det görs mycket skräpfilm och — jösses en extra gång — vad det görs exceptionellt mycket skräpscifi), så jag säger det en gång till: Det är en intelligent film.

Historien är i korthet följande:

En man vaknar upp på ett tåg i en kropp han inte är bekant med. Tåget sprängs och samme man vaknar upp i någon slags kapsel där han får reda på att hans uppdrag är att ta reda på hur och av vem tåget sprängts — detta för att förhindra ytterligare terrorattacker — och så skickas han tillbaka in i kroppen på tåget gång efter annan.

Utan att vilja avslöja för mycket för någon, så är det här en film lite i samma anda som The Adjustment Bureau eller Inception (och det är ju inga dåliga rullar att hamna i samma låda som — jag avser f ö att återkomma och filmprata om dem vid något senare tillfälle): Det dröjer en lång stund innan man som tittare riktigt inser hur allt hänger ihop och begreppet temporal mechanics (mitt lilla huvud brister på det här området och jag misslyckas, i alla fall för ögonblicket, således med att hitta något lämpligt uttryck på svenska) har stor betydelse.

Jake Gyllenhaal innehar huvudrollen som Colter Stevens och han gör rollen med den äran. Förvirring, paranoia, plötsliga stunder av klarhet och ett utmärkt driv präglar Gyllenhaals insats. Även Michelle Monaghan som Gyllenhaals reskamrat Christina Warren, Vera Farmiga som Gyllenhaals påhetsare Colleen Goodwin och Jeffrey Wright som Goodwins chef Dr Rutledge utmärker sig lite extra. Fast egentligen är det lite taskigt av mig att bara lyfta fram dessa tre skådisars insatser eftersom det inte finns någon i filmen som gör en dålig prestation — faktum är att alla är bra (vilket ju inte är helt vanligt).

I övrigt — fortfarande utan att vilja avslöja för mycket — så är hela filmen snygg, välskriven, innehåller flertalet ögonbrynshöjande ögonblick och en avslutning som är en prydlig (om än inte 100% överraskande) extra twist på alltihop. Det är helt enkelt — och enligt mitt ödmjuka förmenande — en riktigt bra film och riktigt bra scifi.

Vad får då ”Source Code” för betyg? Tja, 4 till 4+ av 5 tillgängliga påstår jag. Det här är en film där åtminstone jag inte för ett ögonblick känner mig lurad på pengarna.

Det finns en trailer också:

Så har jag avnjutit Lars von Triers Melancholia. Säkert är jag en av de allra sista av alla vuxna människor i hela västvärlden som gör det, men dock — man kan inte alltid satsa på att vara snabbast. Och jag är ändå inte mycket av en tävlingsmänniska direkt…

För den som av en händelse missat filmen är synopsis ungefär följande:

En hyfsat dysfunktionell familj med massor av pengar och ägodelar förhåller sig på olika sätt till jordens och allt livs upphörande.

”Melancholia” har en tung rollbesättning och kretsar i första hand runt Kirsten Dunsts, Charlotte Gainsbourgs, Kiefer Sutherlands (som för ovanlighetens skull tack och lov inte väser fram sina repliker) och Cameron Spurrs figurer Justine, Claire, John och Leo (Justine och Claire är systrar, Claire är gift med John och har sonen Leo). På ett hörn — och inte i oävna roller — lyckas Trier även klämma in Alexander Skarsgård som Justines nyblivne make Michael, Stellan Skarsgård som Justines osympatiske chef Jack, Charlotte Rampling som Justines och Claires bittra, dominanta och rätt vidriga mor Gaby, John Hurt som Justines och Claires lite töntige och lite tröttsamme far Dexter, Udo Kier som irriterad bröllopsplanerare, samt ytterligare en handfull goda skådisar. Som sagt var: En tung rollbesättning. Och alla spelar naturligtvis förbaskat bra. Fattas bara annat.

Miljöerna är lika storslagna. I stort sett hela filmen utspelas på Claires, Johns och Leos enorma slott som verkar kommit i deras ägo genom att de — eller åtminstone John — håller på i golfbanebranschen. Justine — som filmen primärt kretsar runt — bosätter sig även på slottet i samband med den inledande bröllopsfestens urspårning och sedan ballar hon ur mer och mer.

Fotot och gradingen (jag beklagar den plötsliga anglofieringen, men jag kommer för ögonblicket inte på en lämplig svensk term för begreppet) är bitvis våldsamt snyggt — särskilt de inledande minutrarna som alla filmats med extrem höghastighetskamera och som därför skapar sådan slomo-effekt att man nästan inte ser att något rör sig — och när det inte är våldsamt snyggt så är det ändå genomgående klart snyggt. Och sedan är det naturligtvis tämligen mycket dogmakamera — det är ju ändå Trier.

Sammantaget är det här således en snygg och välgjord film med en strålande skådespelarensemble som verkligen gör bra ifrån sig. Ändå undrar jag vad Trier vill berätta för mig. Det är nämligen uppenbart att det inte ”bara” handlar om underhållning — det är den lite för konstnärlig (alternativt pretto) för — utan något mer. Jag lyckas däremot inte riktigt sätta fingret på detta ”något mer” (om det inte är så banalt som att ”vi ska alla bli vänner när den stora katastrofen kommer”, men det betvivlar jag) utan känner mig tämligen oberörd inför karaktärernas lätt artificiella och avståndstagande förhållande till varandra — detta trots att vi tittare presenteras för en uppsättning människor som inte står långt efter Noréns mest dysfunktionella besättningar. Inte ens Dunsts kraschande figur väcker några djupare eller ömmare känslor i mig. Det kan vara fel på mig. Det kan också vara fel på filmen. Hursomhelst är vi inte kompatibla på en sådan nivå att jag skulle falla på knä inför vare sig ”Melancholia” eller Trier efter att ha sett den. Jag skulle å andra sidan heller inte avfärda Trier som någon som inte längre kan göra intressanta filmer…

Jag svajar lite vad gäller vilket betyg jag tycker att ”Melancholia” förtjänar. Trier har ju inte gjort sig känd för att göra lättbetygsatta filmer direkt — vilket jag tackar honom för — men samtidigt tycker jag att det här är en ganska lättviktig Trier-rulle, alldeles trots sin storslagenhet, sina skådespelare, sina miljöer, sitt foto och det lilla antal synnerligen smakfulla CGI-effekter som använts, och är egentligen inte särskilt impad. Antalet samuelar får bli en halvstark 3:a av 5 möjliga och det är skådisarnas rollprestationer — och då i extra hög grad Dunsts insats — som drar upp den.

Det finns en trailer också:

Så har jag avnjutit The Nun av Manu Díez och Jaume Balagueró, i regi av Luis de la Madrid och kan väl redan från början säga att bara det faktum att filmen roterar runt nunnor — eller mer specifikt en nunna — gör att den ligger hyfsat till. Det är ju nämligen något särskilt med nunnor i film. Antingen kommer de i lätt absurda versioner — som i Fellinis Amarcord — eller som sexbomber — som i Nude Nuns With Big Guns — eller som monstruösa galningar — som i ”The Nun”. Och alla versionerna är — enligt mig — lika underhållande. Utöver nunnor i film finns det även en fetisch — vatofili — och en lolicongenre som flirtar med nunnetemat. Kort sagt: Nunnor är kul (i alla fall i fantasin — förmodligen inte i närheten av lika kul i verkligheten), så frågar man mig är det svårt för en film på temat att landa under i alla fall ett acceptabelt genomsnittsbetyg.

Synopsis för ”The Nun” är följande:

Kränkt, dränkt, redan från början lätt galen nunna, med något överdrivna ambitioner att utrota synden i världen, återvänder efter arton år för att, på olika kreativa sätt, döda sina forna, syndande internatelever.

Till skillnad från många, många, alltför många skräckfilmer, så verkar författarna tagit fasta på det irriterande i att folk springer ensamma åt olika håll (och alltid blir mördade när de gör det) och låter karaktärerna springa två och två de flesta gånger då de springer någonstans. Det tycker jag är skönt. Inte för att realism är nödvändigt i skräckisar (eller i någon film som inte är en dokumentär), men det är trevligt när karaktärerna åtminstone är hyfsat trovärdiga. Det är de i ”The Nun”. Åtminstone ur ett skräckfilmsperspektiv.

Storyn är inte heller helt puckelryggig. Lite lagom mycket övernaturlighet, lite lagom mycket guck och en historia som faktiskt hänger ihop. Utöver det är det snyggt foto, en färgsättning som är sådär härligt vackert Se7en-murrig och enkla, men välgjorda och effektiva specialeffekter. Skådisarna gör heller inte apa av sig — ingen blir alltför tokigt hysterisk utan att ha anledning att bli det — utan levererar sina repliker på ett — för genren ovanligt — bra sätt. Den hänger ihop, helt enkelt. Det tycker jag om.

Att sedan storyn i grund och botten är en tämligen ordinär galen-mördare-dödar-alla-med-en-avslutande-twist-historia tycker jag inte ska ligga ”The Nun” i fatet. Handen på hjärtat: Är det inte egentligen hur de flesta skräckfilmer är?

Så vad blir det för betyg då? Jag känner att 3 av 5 samuelar (med ett potentiellt + för genomförandet och nunnan lurande i bakgrunden) är klart rättvisande.

Det finns en trailer också: