Så har jag avnjutit Lars von Triers Melancholia. Säkert är jag en av de allra sista av alla vuxna människor i hela västvärlden som gör det, men dock — man kan inte alltid satsa på att vara snabbast. Och jag är ändå inte mycket av en tävlingsmänniska direkt…
För den som av en händelse missat filmen är synopsis ungefär följande:
En hyfsat dysfunktionell familj med massor av pengar och ägodelar förhåller sig på olika sätt till jordens och allt livs upphörande.
”Melancholia” har en tung rollbesättning och kretsar i första hand runt Kirsten Dunsts, Charlotte Gainsbourgs, Kiefer Sutherlands (som för ovanlighetens skull tack och lov inte väser fram sina repliker) och Cameron Spurrs figurer Justine, Claire, John och Leo (Justine och Claire är systrar, Claire är gift med John och har sonen Leo). På ett hörn — och inte i oävna roller — lyckas Trier även klämma in Alexander Skarsgård som Justines nyblivne make Michael, Stellan Skarsgård som Justines osympatiske chef Jack, Charlotte Rampling som Justines och Claires bittra, dominanta och rätt vidriga mor Gaby, John Hurt som Justines och Claires lite töntige och lite tröttsamme far Dexter, Udo Kier som irriterad bröllopsplanerare, samt ytterligare en handfull goda skådisar. Som sagt var: En tung rollbesättning. Och alla spelar naturligtvis förbaskat bra. Fattas bara annat.
Miljöerna är lika storslagna. I stort sett hela filmen utspelas på Claires, Johns och Leos enorma slott som verkar kommit i deras ägo genom att de — eller åtminstone John — håller på i golfbanebranschen. Justine — som filmen primärt kretsar runt — bosätter sig även på slottet i samband med den inledande bröllopsfestens urspårning och sedan ballar hon ur mer och mer.
Fotot och gradingen (jag beklagar den plötsliga anglofieringen, men jag kommer för ögonblicket inte på en lämplig svensk term för begreppet) är bitvis våldsamt snyggt — särskilt de inledande minutrarna som alla filmats med extrem höghastighetskamera och som därför skapar sådan slomo-effekt att man nästan inte ser att något rör sig — och när det inte är våldsamt snyggt så är det ändå genomgående klart snyggt. Och sedan är det naturligtvis tämligen mycket dogmakamera — det är ju ändå Trier.
Sammantaget är det här således en snygg och välgjord film med en strålande skådespelarensemble som verkligen gör bra ifrån sig. Ändå undrar jag vad Trier vill berätta för mig. Det är nämligen uppenbart att det inte ”bara” handlar om underhållning — det är den lite för konstnärlig (alternativt pretto) för — utan något mer. Jag lyckas däremot inte riktigt sätta fingret på detta ”något mer” (om det inte är så banalt som att ”vi ska alla bli vänner när den stora katastrofen kommer”, men det betvivlar jag) utan känner mig tämligen oberörd inför karaktärernas lätt artificiella och avståndstagande förhållande till varandra — detta trots att vi tittare presenteras för en uppsättning människor som inte står långt efter Noréns mest dysfunktionella besättningar. Inte ens Dunsts kraschande figur väcker några djupare eller ömmare känslor i mig. Det kan vara fel på mig. Det kan också vara fel på filmen. Hursomhelst är vi inte kompatibla på en sådan nivå att jag skulle falla på knä inför vare sig ”Melancholia” eller Trier efter att ha sett den. Jag skulle å andra sidan heller inte avfärda Trier som någon som inte längre kan göra intressanta filmer…
Jag svajar lite vad gäller vilket betyg jag tycker att ”Melancholia” förtjänar. Trier har ju inte gjort sig känd för att göra lättbetygsatta filmer direkt — vilket jag tackar honom för — men samtidigt tycker jag att det här är en ganska lättviktig Trier-rulle, alldeles trots sin storslagenhet, sina skådespelare, sina miljöer, sitt foto och det lilla antal synnerligen smakfulla CGI-effekter som använts, och är egentligen inte särskilt impad. Antalet samuelar får bli en halvstark 3:a av 5 möjliga och det är skådisarnas rollprestationer — och då i extra hög grad Dunsts insats — som drar upp den.
Det finns en trailer också: