Fredholms Epistel No. 23

~ Som är en monolog ur rännstenen utanför Källaren Fimmelstången, snett mittemot Tyska Kyrkan, en sommarmorgon 1772 ~

Ack, du min mor! Min far! Säg varför ni mig skänkt
det liv jag lever här i evig nöd försänkt.
Jag går min levnads väg i ständigt bakfullt rus,
och drömmarna jag bar har drunknat i mitt krus.

Min fordom vackra kropp har blivit tärd och blek
och trasorna jag bär bestänkts av träck och kräk
som stelnar mot min hud när som min dag förgår,
men när jag vaknar är det blott en sak som står

för mig med klarnat ljus,
att: Ska jag klara av
att leva krävs ett rus!
Hej, Död! Så bryt din stav!
Och ge mig mera sprit
— ja, ge mig alkohol —
se så: Fler flaskor hit!
Skål, mina bröder! Skål!

Tack, du min mor! Tack, far!
Tack för den kropp ni skänkt!
Tack för det liv jag har
som jag med sprit indränkt!
Så ge mig mera sprit
att läska gom och mun!
Ja, flera flaskor hit
ur Bacchi glädjebrunn!

Tack för den tid jag har
till dess jag faller ‘kull
och kroppen ligger kvar
och sänks i gravens mull!
Så ge mig mera sprit
tills livet runnit bort!
Ja, flera flaskor hit
— min tid är alltför kort!

Så dränk mig uti saft
från Bacchi paradis:
Fastän den stjäl min kraft
är den väl värd sitt pris!
Så ge mig allt ni har
— ja, ge mig alkohol —
och finns det något kvar
den dag jag går, så: SKÅL!

Ja, finns det något kvar
den dagen då jag drar
åstad mot nya mål?
— Nåväl: Hej! Bröder — SKÅL!


Ur Kjell Bellman och Fredholms Epistlar

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Blue Captcha Image
Refresh

*