Stuvad potatis och korvar med schvung i
och senap av fransk typ därtill.
Så sitter man rimligtvis mätt, däst och tung i
sin kropp och sin själ — vad man än tänkt och vill.

Med anledning av dagens ledare i Expressen.

Begrepp som ”solidaritet” vill de kvantifiera
och kalla den ”exceptionell” när här ges rum åt flera
än vad som ges i resten utav länderna i Norden,
men snikenheten lyser mera klart än själva orden.

De säger att vi är ju bäst i hela Europa,
— ifall man räknar lite relativt på alltihopa —
och om det nu är så att det är så som vi vill ha det
är lösningen att sänka lönerna och bara ta det.

Och vill vi inte det så återstår alternativet
att stänga alla gränser. För de där som flyr för livet
och lämnar allting som de haft; de kostar alltför mycket
för oss som roffat åt oss allt och vägrar dela stycket.

Expressen — som en gång på 1990-talet
skrek ”Ut med dem!” — kan fortfarande bara tänka galet.

Jag lär mig nu att doften när det regnat
till stor del kommer ifrån geosmin.
Nån tanke på det har jag aldrig ägnat —
för mig är doften bara hög och fin.

Jag tror, jag tror att mor är stor,
ja, större än man faktiskt tror.

För du må ha en större bror
som grott sig stor, som bröder gror,
och lite liknar guden Tor
med temp’rament som en spanjor,
och far han är ju jättestor
med nävar som kan dräpa kor
och tänder spetsiga som klor,
det krävs för jobbet på kontor,
men store far och storebror
är något mindre än man tror
för störst av allt är lilla mor.

Men det är bara som jag tror,
det här med far och storebror
och storleken på mor.

Jag undrar: Har flugorna öron? Små öron som spetsas och hör
från uppochnervänd sits i taket allting som vi människor gör?
Vad tänker då flugorna om oss? Förstår de att människor vill
att helst ska de helt sluta surra och om inte det går: Sitt still!

I fordoma tider
var människan mån om
att hålla sitt inre
åtminstone lite
fördolt för sin omvärld.
Man talte om krämpor
med doktor och vänner
man hyste nån form av
förtroende för, och
man talte med vissa
om vad man i helgen
haft för sig och färre
om man gjort nåt dumt.
Man gick att få tag på
ifall man var hemma
och var man det inte
så var det väl så.

Men detta får anses
va urgamla tider
långt innan mobilen
begick sin entré.
Nu pratar de flesta
mest jämt om det mesta
och sen är det inte
nåt mera med det.

Hejhå!

Idag är man bakis på en sån nivå
som ytterligt få
gives chans att uppnå.

Om bara jag kommer ur sängen, och så,
och lyckas att stå
ska jag nog ut och gå.

Hejdå!

Ännu är nattfrosten långt ifrån nära till fullkomligt borta,
men det struntar snödroppen fullkomligt helhjärtat i.
I striden mot vintern vet den vem som kommer till korta
för den har slått ro och bestämt att nu ska den förbli.

Man har en mängd idéer som det aldrig blir nåt av
(förmodligen för att man har på tok för höga krav),
men om man slappnar av en bit
från krav och måsten, tvång och slit,
så ler man säkert brett när man väl hamnar i sin grav.

Det känns riktigt fint att få slita en stund då och då mest med hjälp utav muskler
istället för att nöta stolen med baken och grubbla sig grå på majuskler
för om man nå’n gång slutar grubbla på dem får man grubbla en stund på minuskler.

Ja, det känns riktigt fint att få slita en stund då och då mest med hjälp utav muskler.