Även denna natt
låter hypnos frånvaron
bli närvarande.

Inte dagligen,
men då och dåligen och
endast vid behov.

Lagom till halva
första koppen kaffe såg
solen ner på mig.

När datorn surrar
är Facebook ständigt alltför
enkelt pallande.

Hon pallar mina
minuter, mina tankar
och mina vyer.

Ständigt med hela
mitt goda minne plockar
hon mitt livs äpplen.

Företagsamhet
och oföretagsamhet –
så marknadsmässigt.

För några dagar sedan, när jag passerade genom Rålambshovsparken, såg jag en liten gråsvart vildkanin och följande, tämligen banala rader kom till mig…

Rålambshovskanin
i dagsljus – inte var dag
man ser den synen.

… naturens försyn, eller ödets trådar, eller något, gjorde att jag i morse åter gick genom Rålambshovsparken och råkade vika av precis där jag vek av och gick just den upptrampade stigen av alla de existerande upptrampade stigarna. Och där, tvärs över stigen, med de gråsvarta öronen åt höger och de gråsvarta baktassarna åt vänster, med det som, bara några timmar tidigare, varit ett ulligt och gulligt litet gråsvart kaninansikte, men som nu, precis som hela kaninens mittparti, var några spridda benbitar med flagor av köttrester och glänsande rött som var det bara minuter sedan måltiden avslutades…

Arla morgon och
kaninkadaver mitt i
Rålambshovsparken.

… visst blev haiku nummer 1 omedelbart intressantare?

I motljus strålar
mina fönsters oputshet
av ointresse.