För några dagar sedan, när jag passerade genom Rålambshovsparken, såg jag en liten gråsvart vildkanin och följande, tämligen banala rader kom till mig…

Rålambshovskanin
i dagsljus – inte var dag
man ser den synen.

… naturens försyn, eller ödets trådar, eller något, gjorde att jag i morse åter gick genom Rålambshovsparken och råkade vika av precis där jag vek av och gick just den upptrampade stigen av alla de existerande upptrampade stigarna. Och där, tvärs över stigen, med de gråsvarta öronen åt höger och de gråsvarta baktassarna åt vänster, med det som, bara några timmar tidigare, varit ett ulligt och gulligt litet gråsvart kaninansikte, men som nu, precis som hela kaninens mittparti, var några spridda benbitar med flagor av köttrester och glänsande rött som var det bara minuter sedan måltiden avslutades…

Arla morgon och
kaninkadaver mitt i
Rålambshovsparken.

… visst blev haiku nummer 1 omedelbart intressantare?