Ett leende

På väg in genom tunnelbanespärren vid Centralen fångar denna lilla blygsamma lapp min uppmärksamhet. Det är nog inte så kul att sitta i spärren alltid, men lappen verkade glädja de som passerade och det verkade glädja mannen bakom luckan.

Ett leende

En lapp i tunnelbanespärren

PPM

Blev uppringd av en PPM-placerare. Uttryckte mitt ointresse. Han malde på. Uttryckte återigen mitt ointresse. Han malde på. Och malde på och malde på om hur mycket jag skulle kunna tjäna på att låta dem ta hand om mina pensionspengar och hur framgångsrika de varit med andras pengar. Jag uttryckte återigen mitt ointresse och förklarade att det inte var aktuellt eftersom jag ändå inte räknar med att

få en pension som det kommer att gå att leva på utan troligast är väl att jag får jobba till den dag jag lägger mig i jorden. Han trodde mig inte.

Och fortsatte mala. Jag förklarade att det rör inte mig det du sitter och säger. Han undrade hur mycket jag arbetat sedan 1997. Jag sa att det är säkert fint med det du säger, för de som har inkomster på den nivå som du har, men det är inte aktuellt för mig. Han sa när du senaste öppnade ditt orangea kuvert vad stod det då i det? 25000? 30000?

Det var inte meningen, men nu skrattade jag faktiskt rått åt honom. Jag kunde bara inte låta bli. Det kom av sig själv och helt naturligt. Du behagar skämta! Det stod väl 5000. Eller 7000. Som sagt var räknar jag med att få jobba till den dag jag lägger mig i marken.

Nu tystnade han för ett ögonblick och sedan sa han då förlorar du på att vi skulle ta hand om dina pengar. Ja, sa jag. Men ge inte upp hoppet! sa han. Och när du nästa gång öppnar ditt orangea kuvert och det står 25000, så gå in på vår hemsida, för då kan vi hjälpa dig att få en mycket bättre pension. Ha en fortsatt bra dag!

Hoppet. Jag borde frågat honom lite om det. Vilket, till exempel. Det är sådant man kommer på efteråt.