Lågt stående gör
solen sitt yttersta för
att tåra min syn.

Och långt där nere
inväntar sången bara
en retning av luft.

Dammens is glittrar
i solen — en försmak av
varmare dagar.

Nu glittrar solen
där det nyss var gråbrunvit
trist februari.

Nu smyger en bäck
i vinkeln mellan gatan
och min trottoar.

Vaknar till allt vitt
som sticker ögonen, men
lågskor fungerar.

Jag anar våren.
Inte i doften. Ännu.
Något i luften.

Bilderna kommer
inte bara för det att
solen är på väg.

Så kom Bore hit
också — luddig, kall och vit
som nyfallen snö.

Så släpper sjukan
motvilligt gisslan. Hjärnan
blinkar mot ljuset.