Vintern — kanske den
allra mest uttjatade
av metaforer —
står ju inte för
dörren ännu och gropen
är förmodligen
trots allt mer bortom
horisonten än vad den
är just runt hörnet.
Liv — så som vi nu
känner det — är hursomhelst
inte mer än en
slumpmässig samling
av tillfälligheter. Ett
hoppsan, ett ojsan
och ett nämen-det-
där-väntade-jag-inte-
mig-i-förstone.
Eller är liv ett
mödosamt uttänkt, noga
komponerat och
genomfört projekt,
en förtrollad maskin, ett
mästarbrevsvärdigt
examensprojekt
för gudar i vardande?
Handen på hjärtat,
spelar varför så
stor roll? Är inte att liv
är det viktiga?
Eller har jag helt
missuppfattat alltihop?
Det kan vara så.