Det händer — när man sitter framför skärmen mitt i natten,
och klurar på en lösning på den fråga som man har —
att något blippar till och gör att man får se på katten.

Men oftast sitter man och glor och saknar alla svar.

Alltför försenad jag vaknade upp ur min drömlösa dvala.
Sömndrucken, oredig stapplade jag ut ur sängen — till duschen —
duschade hastigt och kastade på mig nog höstlika kläder
för att till sakernas vardande och dess blivande fara

Dagen är fylld av saker som snarast bör ske eller göras.
Vila och lugn finns det tid nog att tänka på när man är nergrävd
innan dess ränner man vanligtvis kring som en nyskållad iller.

Alltid på gång mot, på gång med projekt, planer, prylar, idéer
måste jag ringa en massa och prata med olika män’skor,
måste jag bygga på tio webbplatser som jag förvaltar,
måste jag ordna med räkningar — tackochlov inte så många…

Måste jag andas en smula och tänka på något behagligt.

Sitter jag således här och njuter så gott det är möjligt
— nyopererad i käften och ännu en hel del bedövad —
kaffe med mjölk och en prilla (när jag nu inte får röka)
— dagen är gråmulen, kylig och jäktig — det kunde var’t värre.

Nog har det hänt — fastän inte så ofta —
att jag har trivts ganska så bra i en kofta.
Men vare sig när jag är vaken eller sover
har jag trivts något vidare i en pullover.

Fast det är som det är
så sitter man här
på den bak som man bär
och funderar på när
man kom fram till det där
som det är.

Att välja mellan pest och pest och
pest och pest och pest —
det är ett tjaskigt test och
triggar hjärnans urtidsrest.
När *inget* val är *bäst* och
inget *val* är dumt också,
så undrar jag vad jag ska rösta på.
Ska jag ole dole doffa mellan grön och röd och blå?
Vad väljer den med valförvirringsblues?