Så har jag ”avnjutit” The Last Sign — skriven av, för mig, tre fullkomligt okända individer (och är den här filmen ett exempel på deras topprestationer, så önskar jag att de fortsätter vara ungefär lika okända för filmindustrin som de nyss var för mig). Den är regisserad av Douglas Law som även har regisserat lite andra okända grejer och förhoppningsvis måste kamma till sig och tänka igenom sitt karriärval en aning innan han regisserar något mer.

Andie MacDowell, Tim Roth och Samuel Le Bihan är med i den. Det ångrar de förhoppningsvis. Fler namnkunniga skådisar medverkar också, men låt oss för en stund glömma det. Vi kan — om vi vill vara vänliga — även försöka glömma MacDowells, Roths och Le Bihans medverkan. Det gör vi dessvärre inte. Förhoppningsvis glömmer vi däremot filmen ganska fort.

Storyn är som följer:

Kvinna har förlorat sin inte alltför charmerande make i en bilolycka. Hon hyr ut en bibyggnad till sin villa till en träbock till man. De blir lite kåta på varandra. Den inte alltför charmerande maken verkar spöka.

Mycket mer händer faktiskt inte. MacDowell går runt och ser antingen vettskrämd eller nervig ut (svårt att veta vilket det är som gäller) eller så ser hon ut som om hon ska grina hela tiden, Roth är trulig alternativt sur, Le Bihan är trist och kåt på MacDowell. Enligt DVD-omslaget är det ”En spännande thriller i samma anda som Det sjätte sinnet och The Others” — den som skrivit det har inte höga tankar om Det sjätte sinnet eller The Others. ”The Last Sign” har absolut noll gemensamt med ”Det sjätte sinnet” eller ”The Others” — tro inget annat!

Så hur många samuelar kan den då tänkas få? Tja, 1 klen av 5 möjliga. Det här är verkligen jättetrist, illa skrivet och onödigt skräp. Och då är jag ändå just nu på ett ganska positivt humör.

Det finns en trailer också:

Så har jag avnjutit M Night Shyamalans film Devil (jo, den är regisserad av John Erick Dowdle, men skriven av Shyamalan, så den får nog — just idag i alla fall — räknas mer till Shyamalans filmer än till Dowdles) och jag måste säga att den har lite oförtjänt dåligt rykte. I mitt tycke når den naturligtvis inte upp till hans filmer Sixth Sense och Unbreakable, men å andra sidan är den inte heller i närheten av sådana bottennapp som Signs eller Lady in the Water.

Storyn är i korthet följande:

Fem personer fastnar i en hiss och medan man försöker få ut dem ur sagda hiss, så dör de en efter en.

Hade jag talang för klaustrofobi hade jag säkert funnit den klart obehagligare, nu har jag istället talang för akrofobi och den får — vid några tillfällen — näring. Exceptionellt mycket i ett väldigt kort klipp där en person jagar sin mössa — som fångats av vinden högst uppe på skyskrapan med den aktuella fastnade hissen — och springer oerhört nära kanten på taket. Hugaligen! (Även om det bara är film.)

Men, som sagt, klaustrofobi är filmens huvudtema och de flesta skulle väl finna det högst obehagligt att vara instängda med fyra mer och mer spattiga främlingar i en hiss. Sedan kan man naturligtvis finna djävulen vara en fånig figur om man vill, men det är trots allt en saga (som all ickedokumentär film) och personligen tycker jag att hin onde definitivt kan ha sin plats i en skräckfilm (det är inte direkt onaturlig produktplacering, om man säger så) även om det ibland blir lite uttjatat. Nu ser man inte djävulen i egen hög person under några utdragna, CGI-överlastade perioder och det uppskattar i alla fall den här cineasten.

Skådespelarna — med Logan Marshall-Green, Jenny O’Hara, Bojana Novakovic, Bokeem Woodbine och Geoffrey Arend som kvintetten i hissen, Chris Messina och Joshua Peace som poliser samt Jacob Vargas, Matt Craven och Joe Cobden som skyskrapepersonal — sköter sig alldeles utmärkt — inget direkt plågsamt överspel — och manuset är rätt prydligt ihopsnickrat, om än (1) lite moraliserande och (2) lite väl förutsägbart här och där — det senare extra tydligt vad gäller avlivandet av några bifigurer, men det köper i alla fall jag. Jag köper även moraliserandet — det är ju en skräckfilm, för höge farao, och de är mer eller mindre alltid moraliserande i någon utsträckning (den här är det i alla fall inte i större utsträckning) för det måste ju finnas en anledning till att folk dör på så våldsamma &/ vidriga vis.

”Devil” har även föredömlig längd — blott 1:17 — vilket jag klart föredrar framför filmer där det petats in en hel massa ovidkommande &/ meningslösa scener bara för att fylla ut tiden. Jag skulle nog däremot inte uppskattat det i samma utsträckning om jag hade gått på bio och betalat dyra pengar för den.

Så hur många samuelar kan den då tänkas få? Tja, sisådär 3+ av 5 möjliga tycker jag nog. Inget mästerverk, som sagt, men å andra sidan inte usel underhållning såhär en långsam onsdagseftermiddag i början av juli.

Det finns en trailer också: