Så har jag avnjutit M Night Shyamalans film Devil (jo, den är regisserad av John Erick Dowdle, men skriven av Shyamalan, så den får nog — just idag i alla fall — räknas mer till Shyamalans filmer än till Dowdles) och jag måste säga att den har lite oförtjänt dåligt rykte. I mitt tycke når den naturligtvis inte upp till hans filmer Sixth Sense och Unbreakable, men å andra sidan är den inte heller i närheten av sådana bottennapp som Signs eller Lady in the Water.
Storyn är i korthet följande:
Fem personer fastnar i en hiss och medan man försöker få ut dem ur sagda hiss, så dör de en efter en.
Hade jag talang för klaustrofobi hade jag säkert funnit den klart obehagligare, nu har jag istället talang för akrofobi och den får — vid några tillfällen — näring. Exceptionellt mycket i ett väldigt kort klipp där en person jagar sin mössa — som fångats av vinden högst uppe på skyskrapan med den aktuella fastnade hissen — och springer oerhört nära kanten på taket. Hugaligen! (Även om det bara är film.)
Men, som sagt, klaustrofobi är filmens huvudtema och de flesta skulle väl finna det högst obehagligt att vara instängda med fyra mer och mer spattiga främlingar i en hiss. Sedan kan man naturligtvis finna djävulen vara en fånig figur om man vill, men det är trots allt en saga (som all ickedokumentär film) och personligen tycker jag att hin onde definitivt kan ha sin plats i en skräckfilm (det är inte direkt onaturlig produktplacering, om man säger så) även om det ibland blir lite uttjatat. Nu ser man inte djävulen i egen hög person under några utdragna, CGI-överlastade perioder och det uppskattar i alla fall den här cineasten.
Skådespelarna — med Logan Marshall-Green, Jenny O’Hara, Bojana Novakovic, Bokeem Woodbine och Geoffrey Arend som kvintetten i hissen, Chris Messina och Joshua Peace som poliser samt Jacob Vargas, Matt Craven och Joe Cobden som skyskrapepersonal — sköter sig alldeles utmärkt — inget direkt plågsamt överspel — och manuset är rätt prydligt ihopsnickrat, om än (1) lite moraliserande och (2) lite väl förutsägbart här och där — det senare extra tydligt vad gäller avlivandet av några bifigurer, men det köper i alla fall jag. Jag köper även moraliserandet — det är ju en skräckfilm, för höge farao, och de är mer eller mindre alltid moraliserande i någon utsträckning (den här är det i alla fall inte i större utsträckning) för det måste ju finnas en anledning till att folk dör på så våldsamma &/ vidriga vis.
”Devil” har även föredömlig längd — blott 1:17 — vilket jag klart föredrar framför filmer där det petats in en hel massa ovidkommande &/ meningslösa scener bara för att fylla ut tiden. Jag skulle nog däremot inte uppskattat det i samma utsträckning om jag hade gått på bio och betalat dyra pengar för den.
Så hur många samuelar kan den då tänkas få? Tja, sisådär 3+ av 5 möjliga tycker jag nog. Inget mästerverk, som sagt, men å andra sidan inte usel underhållning såhär en långsam onsdagseftermiddag i början av juli.
Det finns en trailer också: