Så har jag avnjutit The Nun av Manu Díez och Jaume Balagueró, i regi av Luis de la Madrid och kan väl redan från början säga att bara det faktum att filmen roterar runt nunnor — eller mer specifikt en nunna — gör att den ligger hyfsat till. Det är ju nämligen något särskilt med nunnor i film. Antingen kommer de i lätt absurda versioner — som i Fellinis Amarcord — eller som sexbomber — som i Nude Nuns With Big Guns — eller som monstruösa galningar — som i ”The Nun”. Och alla versionerna är — enligt mig — lika underhållande. Utöver nunnor i film finns det även en fetisch — vatofili — och en lolicongenre som flirtar med nunnetemat. Kort sagt: Nunnor är kul (i alla fall i fantasin — förmodligen inte i närheten av lika kul i verkligheten), så frågar man mig är det svårt för en film på temat att landa under i alla fall ett acceptabelt genomsnittsbetyg.
Synopsis för ”The Nun” är följande:
Kränkt, dränkt, redan från början lätt galen nunna, med något överdrivna ambitioner att utrota synden i världen, återvänder efter arton år för att, på olika kreativa sätt, döda sina forna, syndande internatelever.
Till skillnad från många, många, alltför många skräckfilmer, så verkar författarna tagit fasta på det irriterande i att folk springer ensamma åt olika håll (och alltid blir mördade när de gör det) och låter karaktärerna springa två och två de flesta gånger då de springer någonstans. Det tycker jag är skönt. Inte för att realism är nödvändigt i skräckisar (eller i någon film som inte är en dokumentär), men det är trevligt när karaktärerna åtminstone är hyfsat trovärdiga. Det är de i ”The Nun”. Åtminstone ur ett skräckfilmsperspektiv.
Storyn är inte heller helt puckelryggig. Lite lagom mycket övernaturlighet, lite lagom mycket guck och en historia som faktiskt hänger ihop. Utöver det är det snyggt foto, en färgsättning som är sådär härligt vackert Se7en-murrig och enkla, men välgjorda och effektiva specialeffekter. Skådisarna gör heller inte apa av sig — ingen blir alltför tokigt hysterisk utan att ha anledning att bli det — utan levererar sina repliker på ett — för genren ovanligt — bra sätt. Den hänger ihop, helt enkelt. Det tycker jag om.
Att sedan storyn i grund och botten är en tämligen ordinär galen-mördare-dödar-alla-med-en-avslutande-twist-historia tycker jag inte ska ligga ”The Nun” i fatet. Handen på hjärtat: Är det inte egentligen hur de flesta skräckfilmer är?
Så vad blir det för betyg då? Jag känner att 3 av 5 samuelar (med ett potentiellt + för genomförandet och nunnan lurande i bakgrunden) är klart rättvisande.
Det finns en trailer också: