när den tredje infarkten
slutligen skiljer honom
från henne
och gömmer den ömsinta rösten
och de vänliga rörelserna
i tystnaden
blir förvirringen synlig

ibland ligger strumpbyxorna
prydligt vikta
i kylskåpet
och glasögonen
hamnar i bestickslådan
och oftast
tror hon att hon ätit
något
för hungrig känner hon sig inte längre

och förvirringen
kan hon väl leva med
men
det är obekvämt
när minnet sviker
man vet ju inte
om man sprungit naken genom Tanto
eller badat i Mariatorgsfontänen
eller med hög och klar stämma sjungit ekivoka sånger
i Hornstulls tunnelbana
inte för att det verkar så troligt
men
när man inte minns
vet man ju inte

och hon glömmer saker
som att gå till doktorn
att gå på toaletten
att sova
hur stilig han var
som hon mer och mer glömt bort
att hon älskade

och när hon minns
hur mycket
hon inte längre kommer ihåg
gråter hon
inte så mycket för sig själv
som för att hon är så i vägen
nu när inte han
med vänlig röst
och mjuka rörelser
någonsin mer
ömsint maskerar
glömskan

när nyckeln sätts i låset
har hon redan
ställt sig bakom gardinen
med sina nio bruna tänder
sina nikotingula fingertoppar
och alla sina personligheter

som en hyllning
till valfriheten
och de slutna avdelningarnas öppnande
står hon
så orörlig
som bara den kan
som har förstått
att alla vill alla hennes paranoida personligheter illa

och allt kött är hö
och all mat är likdelar
åtminstone om man tänker
tillräckligt långt
och tillräckligt länge
på hur livet fungerar
men ibland
går ostkaka att äta
om inte någon av henne protesterar

det kunde varit värre

alla hennes personligheter
kunde svälta ihjäl på ett källargolv
eller ramla ner från en bro
eller bli överkörda av ett tunnelbanetåg
eller av 4:ans buss
eller bli våldtagna
misshandlade
mördade
och lämnade i ett dike
utan att någon brydde sig
om vare sig ostkaka
eller cigaretter

så hon står
blickstilla kvar
bakom gardinen
och hoppas att ingen av henne
plötsligt ska rycka till
och ge ett livstecken ifrån sig
innan nyckeln sätts i låset
på väg ut

inte behöver de någon hjälp
egentligen
framförallt inte hon

om det inte var för matlådorna
som de finner bekväma
för hon har ju dåligt hjärta
och han vet inte hur man lagar mat
säger hon
och städningen
som de egentligen inte orkar
för hon har ju dåligt hjärta
och han vet inte hur man gör
säger hon
och egentligen
kunde de ju behöva hjälp med att handla
för hon har ju dåligt hjärta
och han vet inte vad som behövs
säger hon

när hon går till frissan
passar han på att lämna henne
allt som finns kvar
är ett tomt skal
med en bok i knäet
i favoritfåtöljen
som om han gått sin väg
med någon
och lämnat kvar en vaxdocka
som redan börjat blåna
om nästippen
och hakan
och undersidan av armarna
efter fyrtio år tillsammans
men hon genomskådar honom
och bryter ihop

det är ju hon
som har dåligt hjärta
då kan ju inte han
hålla på på det här viset
och lämna henne
före hon har lämnat honom

och vi inväntar ambulansen
med våra svalnande matlådor
vår vaxdocka
och våra hjärtan
som inte var förberedda