när den tredje infarkten
slutligen skiljer honom
från henne
och gömmer den ömsinta rösten
och de vänliga rörelserna
i tystnaden
blir förvirringen synlig

ibland ligger strumpbyxorna
prydligt vikta
i kylskåpet
och glasögonen
hamnar i bestickslådan
och oftast
tror hon att hon ätit
något
för hungrig känner hon sig inte längre

och förvirringen
kan hon väl leva med
men
det är obekvämt
när minnet sviker
man vet ju inte
om man sprungit naken genom Tanto
eller badat i Mariatorgsfontänen
eller med hög och klar stämma sjungit ekivoka sånger
i Hornstulls tunnelbana
inte för att det verkar så troligt
men
när man inte minns
vet man ju inte

och hon glömmer saker
som att gå till doktorn
att gå på toaletten
att sova
hur stilig han var
som hon mer och mer glömt bort
att hon älskade

och när hon minns
hur mycket
hon inte längre kommer ihåg
gråter hon
inte så mycket för sig själv
som för att hon är så i vägen
nu när inte han
med vänlig röst
och mjuka rörelser
någonsin mer
ömsint maskerar
glömskan