Han sa
vi har alla våra kors att bära
och jag undrade
när han senast stod i begrepp att få tolvtumsspik genom händer och fötter,
han, som inte ens var byggsnickare.

Sommarregn.
En väg.
En golfbana till vänster.
Till fots.
En ö.
Och jag blir hämtad med roddbåt.
Och det blåser bara lite, men tillräckligt för att rufsa din snagg.
Och du ror.
Solbränd.
Och var jag inte redan upp över öronen förälskad skulle jag blivit det i samma ögonblick.
Och du vaktade huset åt någon.
Och vi hade det för oss själva.
Och vi badade nakna mitt i mörkret.
Och du var fortfarande den vackraste kvinna jag sett.
Och sedan glömde vi vinet.
Du somnade.
Och jag hörde dig.
Det var i båthuset.
Och du sov mot mig med huvudet på mig.

*

Jag minns i duschen.
Därför har jag svårt att lämna den.

Vattendropparna på biltaken glittrar som nattfrostens lillasyster.

Det brusar från de resande. De som ska någonstans. De med mål.

Det garanterat barnvänligt hajfria fotdjupa havet
med plats för skratt och plask och förundran
förvillar vardagströtta fotleder i mörkret.

Men mitt i allt det svarta
finns två skuggor på en bänk.
Samtalet hänger som tindrande moln
i gatlyktans bortvända sken.

Och dinosaurierna råmar och rusar förbi varandra
i skilda plan,
mot skilda mål.
Ibland hittar de hit.
Men Egos gata ligger ju också bara kvarteret bort.

I huvudet där borta samlas bilder. Brottstycken. Fragment.
Om de hänger samman för någon annan
är Ego inte själ att besvara.

Nyss var annan tid. Nyss var korta ben och spring och dagar som aldrig tog slut.
Nyss var det fotdjupa oöverskådligt. Nyss var mörkret en fasa.
Nyss såg bilden annorlunda ut.

Och vid beröring pärlar vattendropparna bort.