Vattendropparna på biltaken glittrar som nattfrostens lillasyster.

Det brusar från de resande. De som ska någonstans. De med mål.

Det garanterat barnvänligt hajfria fotdjupa havet
med plats för skratt och plask och förundran
förvillar vardagströtta fotleder i mörkret.

Men mitt i allt det svarta
finns två skuggor på en bänk.
Samtalet hänger som tindrande moln
i gatlyktans bortvända sken.

Och dinosaurierna råmar och rusar förbi varandra
i skilda plan,
mot skilda mål.
Ibland hittar de hit.
Men Egos gata ligger ju också bara kvarteret bort.

I huvudet där borta samlas bilder. Brottstycken. Fragment.
Om de hänger samman för någon annan
är Ego inte själ att besvara.

Nyss var annan tid. Nyss var korta ben och spring och dagar som aldrig tog slut.
Nyss var det fotdjupa oöverskådligt. Nyss var mörkret en fasa.
Nyss såg bilden annorlunda ut.

Och vid beröring pärlar vattendropparna bort.