Maten jag sitter och äter
gör mig salig och fridfull tills sinns.
När man mest äter potäter
är den minnen man glömt att man minns.
Tuggummituggandets storhet…
Tuggummituggandets storhet är något jag inte förstår.
Än mindre när de som syns tugga ser ut, och beter sig, som får.
Här sitter jag och äter…
Här sitter jag och äter på en alltför välstekt gris.
Det var väl synd att den tog slut på detta trista vis.
Finns det nå’n…
Finns det nå’n som vill va kvar i
genomgråa januari?
Allt man tänker, allt man tar i
färgas utav januari.
Frågorna får inget svar i
bleka, gråa januari.
Buttert bister lär Gud vari’
när han skapa januari.
Jag söker att meningsfullt rimma…
Jag söker att meningsfullt rimma
när timma adderas till timma.
Och någonstans kan jag förnimma
att någonting rimvärt tycks glimma,
men tankarna höljs som i dimma.
Här gäller att kapa och trimma
och sålla bland orden och slimma!
Då kanske här uppstår en strimma
av något att meningsfullt rimma
när timma adderas till timma.
Det skrevs…
Det skrevs, i forna tider, jämt och samt om stora hjältar
som räddat kungariken ifrån monster och från skrömt.
Och kanske finns det nå’t av det som man går runt och ältar
när tanken plötsligt slår en om den falubit man glömt.
Ty hjältedikt om falukorv det har jag aldrig skådat
den saknar liksom hjälterollens grundkrav på nåt vis…
Så även om jag suttit här och verkligen uppbådat
det mesta utav lyriskhet att sjunga faluns pris,
så sitter falukorven där och vill sig ej bediktas
— den är för ogripbar i all sin falukorvighet —
men ändå vill jag säga — ja, det är väl värt att biktas —
att nog har den mig räddat trots sin ickehjältighet.
Raketerna rasar…
Raketerna rasar från himlen i Gaza,
i Tchad och Irak ser man huvuden rasa,
i Kongo syns rasande rövare basa,
och här rasar tillväxten… ojdå… så’n fasa…
Dammråttan sitter i hörnet…
Dammråttan sitter i hörnet och glor
och jag vet att jag borde få bort den ur vrån.
Men väntar jag länge nog växer den stor
och då flyttar den nog hemifrån.
På scenen…
På scenen står en man som gjort sin ångest till en sång —
han vrider sig som i helvetets lågor
när han beskriver sina inre plågor,
men om han tittat upp ifrån sin navel någon gång
är nog den intressantaste av frågor.
Av joggarens högröda nuna…
Av joggarens högröda nuna kan man svårligen slutsatsen dra
att det där med att röra på kroppen skulle vara så särdeles bra.