Knappt hann dagen få
upp ångan så var mörkret
över oss igen.
131102 (I)
Fallande löv i
höstmörkret. Ljudet av
det som var igår.
undan kylan
en dag satt hon bara där
försiktigt gömd
mellan kaktusen
och aloe veran
hade hon funnit sitt gömsle
undan kylan
och den anstormande vintern
för ett ögonblick
tänkte jag tanken
att rycka upp henne
med rötterna
och slänga ut henne
men den
som sökt sig
bort
från sitt hem
och allt som är välbekant
har säkert goda skäl
om så bara
för att undkomma
kylan
och den anstormande vintern
så jag gav henne ny jordmån
och vatten mot törsten
och ett gömsle
mellan paradisträdet
och basilikan
Tidens gång
Nu fäller trädet sitt första löv;
se’n tinar snön och allt luktar röv;
och se’n är sommaren åter här,
så varför gråta för hur det är?
131004 (I)
Nu ömsar träden
fast solen ännu inte
lagt ner arbetet.
Ljuset
Skuggorna
växer sig försommarmässigt
långsmala
i det tillskyndande
höstljuset.
130923 (I)
Om än hon seglar
lågt viskar ännu solen
om andra dagar.
130810 (I)
130809 (I)
130801 (I)
Hypnos och Morfeus
inväntar nu otåligt
lutikullstunden.


