Dammens is glittrar
i solen — en försmak av
varmare dagar.

Nu glittrar solen
där det nyss var gråbrunvit
trist februari.

Nu smyger en bäck
i vinkeln mellan gatan
och min trottoar.

Vaknar till allt vitt
som sticker ögonen, men
lågskor fungerar.

Jag anar våren.
Inte i doften. Ännu.
Något i luften.

Bilderna kommer
inte bara för det att
solen är på väg.

Så kom Bore hit
också — luddig, kall och vit
som nyfallen snö.

Så släpper sjukan
motvilligt gisslan. Hjärnan
blinkar mot ljuset.

Vintern — kanske den
allra mest uttjatade
av metaforer —
står ju inte för
dörren ännu och gropen
är förmodligen
trots allt mer bortom
horisonten än vad den
är just runt hörnet.

Liv — så som vi nu
känner det — är hursomhelst
inte mer än en
slumpmässig samling
av tillfälligheter. Ett
hoppsan, ett ojsan
och ett nämen-det-
där-väntade-jag-inte-
mig-i-förstone.

Eller är liv ett
mödosamt uttänkt, noga
komponerat och
genomfört projekt,
en förtrollad maskin, ett
mästarbrevsvärdigt
examensprojekt
för gudar i vardande?

Handen på hjärtat,
spelar varför så
stor roll? Är inte att liv
är det viktiga?

Eller har jag helt
missuppfattat alltihop?
Det kan vara så.

Strängar gitarr och
ser på film — så kan också
nuet bedrivas.