Det kunde alltid
varit värre. Det är en
trösterik tanke.

Möllan. Lunch. Gammal
vän. Han ska bli farfar. Vi
är ännu unga.

Så tystnar pennan
för ett ögonblick. För att
strax återvända.

Resdags inom kort
och — som vanligt — är inget
förberett ännu.

Jag tänkte något,
något diktmässigt — så var
det plötsligt borta.

Det växer i hon.
Det gror i hörnen. Allt är
intressantare.

Inga getingar
har besökt mig detta år.
Men en humla har.

Jag tror mig tänka,
och det ger mig möjlighet
att tro att jag är.

Ordningen inne
är som oftast; kaotisk;
och milt opraktisk.

Sista sekunden.
Som vanligt. Han lär få det
svårt; han med lien.