Dags för lutikull.
Nu igen. Det börjar visst
likna en vana.

Är man en vit katt
är det där som kallas för
rädsla endast strunt.

Med släckta lampor
är det mörkt redan någon
meter från fönstret.

Gumman Höst knackar
på så smått fast Sommaren
inte lekt klart än.

Mörkrets fallande
går undan nu. Plötsligt är
jag mitt i kvällen.

Söndag spenderas
på att söka skapa en
ordning ur kaos.

Lördag och velig
vilsenhet om vad kvällen
ska spenderas på.

Nu börjar natten
nypa skinnet. Så snart? Det
är alltid så snart.

Av något, för mig helt
okänt, skäl funderar jag
på ingenting alls.

Ännu vakar den
vite himlatyglaren
från grannens takås.