Med te och rosslig
strupe förjagar jag en
tid till i mörkret.

Trädet utanför
mitt fönster byter kläder
i höstens kyla.

Nu är det kanske
dags att låta drömmarna
svepa in min själ.

Mer och mer undrar
jag oftare om något
faktiskt kan förstås.

Lagom långa ord:
Självtillfredsställelsestund,
tröstlöshetstorftigt.

Uppväckt, nysnyten,
morgonmålad, utgången;
igångsatt igen.

Så ska huvudet
läggas på sin plats igen
och kroppen slås av.

Så förtränger jag
morgondagen för stundens
flyktiga bilder.

Inskriven, men vem
som lyckliggörs av detta
vete gudarna.

En särskild brist på
lockelse utgör möten
med AF:s kvarnar.