Paltkoman plägar slå till efter fettmättat intag av mat.
Jag, som var sporrad och dådrik, blev plötsligt förförd att bli lat
när koman sa ”sov, därmed basta!”
efter mitt intag av pasta.

När Göran ser ut som nån från Livets Ord
och pratar om vikten att kliva ombord
och vikten att inte förlora i tron
så vill jag dra i mig en helflaska Kron.

När Jan ser så nöjd ut som bara han kan
och pratar om vikten av att vara sann
och ärlig mot kommande generation
så vill jag dra i mig en helflaska Kron.

När Fredrik försöker se ut som han vet
det allra som minsta om medmänsklighet
och pratar i en sorts landsfaderlig ton
så vill jag dra i mig en helflaska Kron.

När Maud står och grinar som en krokodil
och säger att hon gjort ett hedervärt deal
för framtidens barns energikonsumtion
så vill jag dra i mig en helflaska Kron.

Nog lär man få lida i väntan på val
och höra på ännu fler djävliga tal
— sån otur att jag är en fattig person
och måste stå ut utan all denna Kron.

Här står jag och tittar på mänskor som går
— det är något visst —
men hösäcksmodellen tycks inne i år
och det är ju trist.

Det var tydligen schlager på TV igår
och så vitt jag förstår
är det något som går
någon gång varje år
och då bänkar sig folket så gott det förmår,
med en blick stundom tom, med en min stundom svår.

Typ som vinterkräksjukan — som många ju får —
ifall nu denna liknelse nå’nstans förslår.

Ibland går det så väldigt segt i huvudet man har
så att man undrar om där ens finns någon hjärna kvar
— och just idag har varit just bland dessa undrans dar.

För just idag har nyttjats till en himla massa ting
som främst av allt bestått av tankar som har vandrat kring
så någonting har främst av inget blivit ingenting.

Lille Carl, en yngling bor
i din själ och anda!
Gud förbjude du blir stor
och i tråkhet landa!
För en levnadstorstig själ
vore dylikt öde fel
att med sig beblanda!

Lille Carl, i Bacchi famn
under himlapällen,
finner du din hemmahamn
trots den kalla kvällen!
När så Bacchi närt din tarm
vet du att din Fröjas barm
väntar under fällen!

Lille Carl, så höj ditt glas!
Skål för allt, för Satan!
Tids nog slår han allt i kras
men till dess – förgat’an!
Ty det dröjer länge förr’n
krogen kommer stänga dörr’n
och du står på gatan!

Till Carl Brandt på födelsedagen 2009.

Vad är det han har för sig, han som bor här ovanför?
Det låter som han steppar. Kan det vara det han gör?
Och om han INTE steppar utan bara går omkring
så lär han se rätt festlig ut när allting kommer kring.

Hur funkar den som finner glädje i att va sadist?
Hur kommer man på tanken att man passar som tortör?
Vad gör att vissa finner lyckan blott när de får slå?
Vad gör — för vissa mänskor — elakhet till något visst?
Det finns så mycket underligt som vissa mänskor gör.
Det finns så mycket märkligt som jag inte kan förstå.

Flickan i kassan i snabbköpsbutiken
erkänner glatt att hon ingenting vet
om det de säljer i snabbköpsbutiken.
Sen är det ingenting mera med det.

Så jag får gå ifrån snabbköpsbutiken
utan nån inhämtad kunskap om det
som förde mig in i snabbköpsbutiken.
Så kan det gå. Lite snopet, jag vet.

I forna tider var det lämpligt, tyckte man, att spotta
mest jämt och ständigt, överallt, och faktiskt titt som tätt.
Till vardags och till fest och helg flög spottet utan måtta
— det var kutym och ansågs vara nyttigt på nå’t sätt.

Idag så hör man, då och då, en kör av sura toner
om ”bristen på historia hos ungdom av idag”.
Då har man missat tonårspojkars pejl på traditioner
och spottets nya fria flykt med käcka, friska tag.