Om bara himlen
kunde sluta gråta, så
dofterna får rum.

Den flyger nära.
Den vill mig något. Men jag
förstår inte trut.

Truten cirklar i
natt igen. Min närvaro
måste vara fel.

Så är han firad.
Punkt. Men med en återtro
på mänskligheten.

Till minne av Thomas Mera Gartz.

Ute i mörkret
där ifrågsätter en
trut min existens.

I fjärran ligger
hemma vill jag känna. Men
jag undrar allt mer.

Så är jag åter
på färd. Med tåg. Genom tid,
genom rum. I liv.

Morgonen kommer
till Majorna och med den
känslan av södern.

Molnen lovar regn
i Fredhäll, men jag färdas
västerut mot sol.

Ögonen spritter
av morgonsolen. Näsan
spritter av pollen.