När fönstret stod på
glänt passade himlen på
att vattna golvet.

Ätning kan komma
att inverka menligt på
vakentillståndet.

Och nu blir tummen
åtminstone tillfälligt
en aning urfådd.

Morgonkaffe i
soligt köksfönster gör till
och med bruset skönt.

Att vakna av kramp
i vaden är sällan det
efterlängtade.

Jag tror på Morpheus
och frånvarons närvaro
i sömnens tystnad.

Sådärja: Dags att
veva igång dagen och
rulla ut i den.

Så har dagen som
kändes som en söndag till
sist passerat bort.

Alla är vi så
mycket likare än vad
vi vill erkänna.

Dags för lutikull.
Nu igen. Det börjar visst
likna en vana.