Hösten anas i
den solvarma luften, trots
lövverkens grönhet.

Inatt lär Morpheus
komma ännu snabbare
än omedelbart.

Grottmänniskornas
strid för bibehållen makt
gör mig heltokig.

Så har det blivit
dags att återigen få
släcka ner hjärnan.

Nä, tusiken! Nu
ska banne mig tummen få
tjänstgöra bättre!

Att vrida orden
och tankarna blir lätt som
kōan även det.

Kanske är det som
en kōan, det där som vi
kallar utveckling?

Nog är väl rädsla
för förändring endast skräck
för att utvecklas?

Plötsligt bortkopplad
från internet. Och klotet
försvann i mörkret.

Att diskutera
med revirpinkare är
inte värt tiden.