Av joggarens högröda nuna kan man svårligen slutsatsen dra
att det där med att röra på kroppen skulle vara så särdeles bra.

Det faller ett regnblandat snöslask från ovan
och barnen står redo med pulkor i porten.
Förväntansfullt hoppas de utnyttja gåvan
från ovan
en stund innan temperaturen på orten
har gjort den
lättsmälta vårsnön till del av den vanliga lorten.

Kanelbullens doft i det röriga köket
vill höja sig över det dagliga böket
och erbjuda paus ifrån kaoset och stöket
— på något sätt får man beundra försöket.

Man hör ganska ofta när dagarna går
om de som förstör mera än de förstår.

Dessvärre så är det rätt sällan man hör
om de som förstår mera än de förstör.

Så står jag i mitt kök och
där steker jag potatis
(den kostar nästan gratis).
Jag blandar den med lök och
tomater och buljong.
Jag äter på en gång.

Det blev en ynklig lunch det och en ynklig måltidssång.

Ack, svårt är att sitta och vara så sur
när solen den skiner och Tor tar en lur.
Men kanske det kommer från himlen en skur
och då kan man åter bli sur
— vilken tur —
eller hur?

Vandrom till Arnagel
androm till varnagel.

De dalar nu, ministrarna, om hösten.
Om detta må man tycka som man plär.
Men jag är glad att inte jag la rösten
på de som inte längre får va’ där.

Det är lätt att ta sig vatten över huv’et
och försöka göra mera än man bör.
Fastän det är så — som både jag och du vet —
tiden har begränsat spann hur man än gör.

Men det finns så mycket som man gärna gör och
sådan myckenhet man gärna bistår med.
Och så bistår man till dess man går och dör och
hoppas att det någon form av glädje spred.

Det händer — när man sitter framför skärmen mitt i natten,
och klurar på en lösning på den fråga som man har —
att något blippar till och gör att man får se på katten.

Men oftast sitter man och glor och saknar alla svar.