På scenen står en man som gjort sin ångest till en sång —
han vrider sig som i helvetets lågor
när han beskriver sina inre plågor,
men om han tittat upp ifrån sin navel någon gång
är nog den intressantaste av frågor.

Av joggarens högröda nuna kan man svårligen slutsatsen dra
att det där med att röra på kroppen skulle vara så särdeles bra.

Det faller ett regnblandat snöslask från ovan
och barnen står redo med pulkor i porten.
Förväntansfullt hoppas de utnyttja gåvan
från ovan
en stund innan temperaturen på orten
har gjort den
lättsmälta vårsnön till del av den vanliga lorten.

Kanelbullens doft i det röriga köket
vill höja sig över det dagliga böket
och erbjuda paus ifrån kaoset och stöket
— på något sätt får man beundra försöket.

Man hör ganska ofta när dagarna går
om de som förstör mera än de förstår.

Dessvärre så är det rätt sällan man hör
om de som förstår mera än de förstör.