”Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös ur sitt fängelse. Han skall då gå ut för att förvilla de folk som bo vid jordens fyra hörn.”
Uppenbarelseboken 20:7, 20:8
”Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets bok, det slaktade Lammets bok.”
Uppenbarelseboken 13:8
Det fanns en tid när jag var en annan individ, en annan varelse. En tid då mina tankar var andra. En tid då mitt liv var som de flestas. Jag levde ett angenämt liv. Hade inte något att klaga på egentligen. Dagarna flöt förbi och på något sätt hade jag alltid pengar så att jag klarade mig.
Det var en behaglig tillvaro. Jag levde livet. Mina föräldrar ansåg visserligen att det skulle vara bra om jag tog mig för något ”matnyttigt” men det kunde jag inte se någon större poäng med. Och varför, förresten? Var inte det matnyttigt som jag gjorde? Jag levde, lekte och lärde av livet och om något ska kallas matnyttigt så var det väl min livshållning. Varför skulle jag tillfredsställa mina föräldrar? Själv var jag ju redan tillfredsställd, så det både räckte och blev över. Nej, här skulle livet lekas och läras av och det var vad jag gjorde.
Åter slutar kassakvittot på 666 kronor, och den förkrympta själen på andra sidan rullbandet betalar utan gnäll. Vid det här laget är hon så inympad med självförakt att hon inte kan annat än ömkligt betala och kräla ut från butiken. Subbkärringen har redan kommit tio dagar i rad till Den Sataniske, och hon kommer tillbaka imorgon. Det finns inget hon kan göra längre. Hon är fast. Fast i Den Sataniskes väv.
Släkten har alltid utmärkt sig med en mer välordnad tillvaro än min. Där finns de höga militärerna, politikerna, doktorerna i det och det. Där finns de välutbildade, de kunniga, de överallförväntangenomduktiga. Och så kom det svarta fåret. Den ambitionslöse släktingen. Misstaget. Misslyckandet.
Men visst fanns där ambitioner! Visst ville jag en hel massa men det är lätt att vilja och svårt att få baken ur vagnen.
Jag slet som besatt för mitt dagliga bröd, för besatt var jag. Besatt av viljan att leva på det jag fann nöjaktigt. Besatt av vägran att följa samhällets normer. Besatt av tanken att klara mig själv, att ta mig igenom hundåren. Besatt av längtan att komma ut på andra sidan och vara helare, mer komplett än någonsin förr. Mer komplett än någon förr. Besatt av att slå alla som skrattat, alla som förvägrat mig rätten till mitt liv, på fingrarna. Besatt!
Som pistonger pumpar lederna genom mörkret. Mörkret. Inte som natt. Mer som en trasig glödlampa. Som trasiga glödlampor i okända garderober. Som väggar som närmar sig ur mörkret från trasiga glödlampor. Som stormar framåt ur mörkret. Bautastenar. Gråa och kantiga reser sig kilometer efter kilometer mot skyn. Mot garderobstaket. Färgar luften grå. Marken svart. Jag springer. Springer i mörker från trasiga glödlampor. Omkring mig bautastenar. Tysta, obevekliga. Domar. Jag springer och långt bakom hör jag stenarna falla. Faller som stumma bomber. Som total tystnad. Krossar mina kvarlämnade steg. Snabbare. Jag måste springa snabbare. Lemmar, för mig snabbare. Stenarna vrålar nu. Vrålar av vrede. Vrålar som den fullständiga tystnaden. Som vacuum. Vrålar som en lavin av intighet. Snabbare. De faller snabbare. Vinner på mig. Fötterna är blod. En köttig sörja. Benpipor som trummar mot trasiga glödlampor. Kan inte stanna. Får inte stanna. Vrålet, dånet, intigheten är sekunden efter. Snart. Snart är allt över.
Jag ägnade mig åt mina konstnärliga ambitioner. Jag målade. Jag diktade. Jag sjöng. Jag försökte på alla sätt prångla ut mina alster. Men så blev tiderna sämre. Ingen hade pengar längre och det är ju så att det första man skär ner på, när kassan sinar, är konsten. Ingen köpte det jag gjorde. Hur jag än försökte stod jag på bar backe.
Så jag sökte jobb, och jag fick det. Jag blev Kassörska i Fina Matbutiken på Dyra Gatan, Öfvre Östermalm, Stockholm.
Ett nytt skitarsel. Han förstår inte varför han utsätter sig för Den Sataniske igen. Det syns. Den Sataniske förstår hans förvirring, men har ingen förståelse för den. Gubbtjyven är ett kräk och ska som ett sådant förtäras av Den Sataniskes förakt, hat, avsky. Hans varor sveper förbi på bandet och kassaapparaten registrerar priskoderna automatiskt – på ytan… men det är Den Sataniske som styr. Det är Den Sataniskes vilja som räknas. Kassakvittot slutar på 666 kronor och utan att yttra ett ord betalar gubbtjyven och smyger sin väg.
Det stod snart klart för mig att om jag skulle ha en sportslig att överleva så skulle jag bli tvungen att anpassa mig till elementet, som människan lärde sig andas luft när hon kröp upp ur vattnet till en högre nivå av evolution.
En till. En till. En till. De defilerar förbi Den Sataniske. Den Sataniske som har suttit så länge i kassalinjen att alla mänskliga spår är borta. Att allt som en gång var mänskligt har genomgått en total metamorfos till en enda stinkande, hatande, vedervärdigt människoföraktande pesthärd.
Varje dag kom de, de små gummorna och gubbarna från Öfvre Östermalm med sina shoppingvagnar och sina förfrågningar. Förfrågningar om än det ena än det andra.
– Var hittar jag kaffe?
– Var finns småkakorna?
– Är inte det här brödet lite mögligt?
– Det här äpplet ser ut som fan!
– Det var då en djävla usel service på den här satans skitbutiken!
Och jag satt där i kassan och lät allting rinna av mig. Jag var som den berömda gåsen. Och jag gav dem service. Jag var trevlig. Jag var på alla sätt precis så som en snabbköpskassörska ska vara.
Det dög inte.
Luften viner av silver. Hårtunna, visslande silvertrådar. De hugger. Kantade av hullingar jagar de efter mig. Hugger efter mig. Jag är lindad i silvertråd. Silvertråd som snabbt snabbt snabbt dras åt. Tusentals skivor av ren, oförfalskad smärta. Smärta som aldrig ska helas. Panik. Skräck. Jag vrålar. Tusentals korsfästelsers blod och vrede störtar ut. Ut till mörkret. Mörkret från trasiga glödlampor.
Jag sökte en ny strategi.
Jag började ignorera dem. Jag började väsa oförskämdheter åt dem. Precis lagom högt för att de skulle kunna höra men inte högt nog för att de skulle vara säkra på att jag sagt något. Och det tog skruv. Sakta visade de mer och mer sina verkliga personligheter. Deras förakt för mänskligheten, deras bittra sinnen kröp fram i dagsljuset. De spelade mig rakt i händerna och gav mig möjlighet att spela på strängar som jag aldrig hade insett fanns.
Dag efter dag kommer de tillbaka för att förnedras, subbkärringarna och skitgubbarna. De söker föraktet som bara Den Sataniske kan förmedla. De söker förnedringen som bara Den Sataniske kan ge dem.
Det var en liten skrumpen kärring som försökte komma åt mig. Hon hade tagit med sig en bandspelare för att spela in mina framvästa oförskämdheter.
Jag springer i granskog. Döda, bruna, spretiga träd sträcker mot skyn. Bautastenarna är borta. Silvertrådarna är borta. Skräcken är borta. Skälen är borta. Jag springer. Som en perfekt maskin flyger jag fram mellan träden. Jag faller. Marken är borta. Marken som nyss var här är borta. Marken är miltals under mig. Jag öppnar munnen till ett vrål men vinden pressar sig ner i mina lungor. Tystar mig.
Chefen för Fina Matbutiken kallar in mig på sitt rum.
— Nu har du allt skitit i det blå skåpet, min unge man!
Jag är oförstående. Han fortsätter.
— Du lär vräka ur dig oförskämdheter till kunderna!
— Skulle jag vara oförskämd? Mot kunderna?
— Låtsas inte som om du inte förstår! Jag har länge anat vad som har pågått och nu har jag beviset! Den här lilla charmerande damen har spelat in det! Och han startar bandspelaren.
Man hör kassaapparatens rasslande och min stämma.
— Och det var bra så?
— Ja, tack.
— Då blir det tvåhundratrettionio kronor och femtio öre, tack.
— Går det bra om jag skriver på trehundra?
— Ja, givetvis. Här är en penna.
— Tack.
Ett ögonblicks tystnad medan hon skriver.
— Tack. Och legitimationen, tack… Tack. Då blir det sextio kronor och femtio öre tillbaka. Och här är kvittot. På återseende.
— Tack. Tack detsamma.
Chefen trycker på stopp. Han ser ut som om han sålt ansiktet och tappat pengarna. Kärringen ser likadan ut. De förstår inte någonting, inte jag heller.
— Men… men… men, säger hon.
— Jag ber så mycket om ursäkt, säger Chefen, jag har väl aldrig…
Han vänder sig mot den skrumpna lilla kärringdjäveln som ser ut som om hon helst av allt skulle vilja vara död.
— Min bästa dam, om ni har för avsikt att komma hit och smutskasta mina anställda utan att ha något skäl till detta så får jag allt be er att tänka om två gånger! Det här var nog det vidrigaste jag har varit med om under alla mina år. Ut!
Åter mot mig.
— Och dig får jag be så oerhört mycket om ursäkt, jag förstår inte vad som tog åt mig. Jag måste få gottgöra dig.
— Ursäkten godtagen, säger jag, och gottgörelsen ser jag helst kommer i form av reda pengar. Ett lönelyft skulle inte vara fel.
Sekunder innan jag träffar marken. Sekunder innan jag krossas i miljontals iskristaller. En blixt av klarnat ljus. Det här är inte slutet.
Finns det ens den ringaste möjlighet att saker och ting hade kunnat ta en annan riktning? Knappast.
Jag förstod inte hur det kom sig att hon inte hade fångat mina verkliga ord på bandet, men jag anade.
Någon hade valt mig. Någonstans var det förutbestämt att det skulle gå på det här viset. Någon hade ambitioner för mig och det var de ambitionerna som nu fick fritt spelrum. Änglavakt? Snarare vakt från annat håll men det passade mig lika så bra.
Gottgörelsen infann sig också — redan med nästa lönebesked.
Den Sataniske får sin belöning i de mosade själar som lämnar butiken. I den svulstiga massa av låghet som Den lämnar efter sig. Kungens alla hästar och kungens alla män kunde aldrig sätta ihop de gamla geggiga resterna igen!
Nu var det läge att utvidga min verksamhet. Kundernas självkänsla hade bara naggats lite lätt i kanten, dags att sluta småknapra och börja ta stora tuggor!
Jag började förolämpa dem öppet. Helt utan hämningar satt jag i kassan och vräkte ur mig vidrigheter. De svalde det. Hala in reven.
Jag märkte snart att kassaapparaten började leva sitt eget liv. Oavsett vad de handlade — en liter mjölk eller femton proppfulla papperkassar — slutade kassakvittot alltid på samma summa. Sexhundrasextiosex kronor. Och de slutade protestera. Bara betalade och gick.
Jag växte ihop allt mer med kassaapparaten. Vi var en homogen enhet. Ingen kunde separera oss. Jag hade makten, framgången, storheten, kassaapparaten. Iförd kassaapparaten hade jag allt. Hade, förresten? Jag har makten, framgången och storheten. Jag är makten, framgången och storheten personifierad där jag sitter. Alla måste passera mig.
Människan kan klara sig utan aktier, utan media, utan styresmän men hon kan inte klara sig utan mat och dryck.
De mångas behov väger upp de fås… eller den endes.
Must Jesus bear the cross alone
And all the world go free
No, there’s a cross for everyone
And there’s a cross for me
Ska en man ensam bära korset medan resten av världen slipper undan? Nej, det finns ett kors åt var och en och detta är mitt. Och jag delar det med er. Det är ert kors också.
Gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn. Ty se, den tid skall komma då man skall säga: ”Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.” Sannerligen säger jag dig: I dag ska du vara med mig.
Jag är nu butiken. Jag har slutat åka hem på kvällarna. Jag sover stående i mitt klädskåp.
Och ännu ett kräk kommer till Den Sataniske. Det är den vanliga proceduren. Mjölk, ost, bröd — grunden för fysiskt liv — parmaskinka i flortunna skivor, hummersoppa på burk, en handfull avocados, melon, färdigtärnat bröd, 666 kronor.
Jag drar dem till mig. De kan inte längre motstå mig. Jag är en enda stor elektromagnet för föraktets järnfilsspån. De sugs till mig för att jag ger dem det som de vill ha. De kan förolämpa mig hur de vill — det spelar inte någon roll — i slutänden är det ändå alltid jag som drar det längsta strået. Det är jag som får det sista skrattet, på deras bekostnad.
Som pistonger pumpar lederna genom mörkret. Mörkret. Inte som natt. Mer som en trasig glödlampa. Som trasiga glödlampor i okända garderober. Som väggar som närmar sig ur mörkret från trasiga glödlampor. Som stormar framåt ur mörkret. Jag. Grå och kantig reser jag mig kilometer efter kilometer mot skyn. Färgar luften grå. Marken svart.
Han springer. Springer i mörker från trasiga glödlampor. Jag är bautastenar. Tysta, obevekliga. Han springer och långt bakom hör han stenarna falla. Faller som stumma bomber. Som total tystnad. Krossar hans kvarlämnade steg. Snabbare. Jag vrålar nu. Vrålar av vrede. Vrålar som den fullständiga tystnaden. Som vacuum. Vrålar som en lavin av intighet. Vrålar som tusentals korsfästelsers blod och vrede. Snabbare. Jag faller snabbare. Faller som bomber. Vinner på honom. Hans fötter är blod. En köttig sörja. Benpipor som trummar mot trasiga glödlampor. Vrålet, dånet, intigheten är jag och jag är sekunden efter. Snart. Snart är allt över.
Han öppnar munnen till ett vrål men jag pressar mig ner i hans lungor.
Det fanns en tid när jag var en annan individ, en annan varelse. En tid då mina tankar var andra men den är långt långt borta. För evigt är det jag, Den Sataniske, helvetets avföda som kontrollerar de själar som på jorden vandrar.
Från Helvetets hjärta hugger jag efter dig och för hatets skull spottar jag mitt andetag mot dig! Det är mitt kors. Det är vad ni begär. Och alla era önskningar ska vara uppfyllda!
—–
Högdalen 1996